Love and home..
Kollade precis på Sex and the city the movie.. Den var bra.
Kände igen mig lite där, om man ska katogerisera sig så lätt, i´m Carrie!
Tänker mycket på huset som en gång var mitt, nu någon annans.
Om jag bara haft möjligheterna.
Citerar en replik från henne: Man kan flytta hem igen, men det kostar.
Jag kunde, men det var inte aktuellt, jag kunde inte bo kvar i mitt eget hem.
Hur patetiskt är inte det?
Känns så fel att en annan familj ska bo i mitt hem, att jag aldrig kommer få vakna upp där mer.
Nu har jag ett annat hem, en lägenhet på 87 m2, med mina saker i.
Men ändå känns det inte som mitt hem, jag hör inte hemma här.
Ändå går livet vidare..Försöka blicka framåt, inte bakåt.
Hur jag än försöker göra det hemtrevligt så känns det inte bra.
En hylla på väggen eller en blomma i fönstret gör det inte tills ens hem.
Det är bara matriella saker, ett hem är där man mår bra, en fristad och där man är lycklig.
Skillnaden mellan mig och Carrie är att hon och Mr Big hörde ihop och tillslut fick varann, till motsatsen från mig.
